Ja, jag står för det... Jag har blivit en sån där mamma som inte har något eget liv. Min son är mitt liv, punkt.

Jag har väl egentligen aldrig trott att jag skulle bli på något annat sätt. Lillkillen är nu över 11 månader och jag har lämnat hemmet utan honom 5 ggr under den här tiden. Men de är så jag vill vara, en mamma som alltid finns där, jag vill inte missa någonting. Det kommer en dag när jag kommer önska att jag får spendera mer tid med honom, när han har fullt upp med kompisar och annat (precis som de ska vara), så därför kommer jag att fortsätta vara med honom så mkt jag bara kan så länge han vill. För jag vill inte senare komma till det att jag önskar att jag hade spenderat mer tid med honom, då kan jag ju ingenting göra.

JA!!! Ibland känner jag att jag inte orkar, att jag vill ha egen tid, att jag..., men de hinner jag med sen. Jag glömmer inte bort mig själv, jag älskar att vara med honom och tiden som är nu kommer aldrig tillbaka <3

Jag vet många föräldrar som redan har barnvakt åt sina jämåriga barn, jag vet dom som har det åt sina barn innan dom ens blivit 2 månader gamla. Det skulle jag aldrig kunna ha. Missuppfatta mig rätt... Om dom tycker att de fungerar för dom så varsågod, dom känner sina barn bäst, men det är ingenting jag skulle göra.

Jag tror inte på att föräldrar ska dömma andra föräldrar, så länge det "dom andra" föräldrarna gör inte skadar barnen, utan jag tror på att varje förälder känner sitt barn och dess behov bäst och, allra viktigast, att dom vill det bästa för sina barn.

Men iallafall, jag är precis sån som jag vill vara... Visst är de jobbigt när han ska ligga i vår säng och vaknar flera gånger på natten för att mys-snutta (ibland är det förbannat bajsjobbigt ska jag säga) men de är oxå väldigt mysigt. Jag kan ligga vaken på natten och titta på honom när han sover, känna hans lilla kropp alldelens bredvid mig... De är då jag önskar att tiden ska stanna, de är då de är värt allt <3

Det finns så många olika föräldrar och föräldraroller, tur är väl det, för det är så barnen sen växer upp till olika sorters människor, alla med sina egna egenheter och kvalitéer. Det enda jag skulle vilja påverka, är att alla barn får en kärleksfull uppväxt, med föräldrar som är närvarande och ger sina barn chansen att utvecklas till den dom är, och inte till den dom borde vara. Det ger barnen en bra grund att stå på när dom senare ska möta tonåren (och vuxenlivet) med allt vad det innebär.

Avslutningsvis: Jag älskar min son <3