Första stora striden avklarad idag. "Ska bara", lyssnar inte, tar saker från sitt yngre syskon, fast jag tydligt sagt nej (såg att de var på g), då var gränsen nådd, jag tog bort frukosten. Om man håller på med allt annat än äter så är man klar. 

Jag frågade en som har betydligt mer erfarenhet av dessa perioder än mig om de verkligen är så att 6-års perioden är jobbigare, svaret jag fick blev: "Njae... Nu går dom ju fortfarande inte att resonera med". De var skönt att höra :-)

Ibland måste man påminna sig om att barnen går vidare så fort. Dom käftas, bråkar och sen vänder de och dom är glada, gulliga och kramiga. Som förälder gäller de att påminna sig om att byta lika fort, så man inte ältar eller är grinig när de redan är utagerat. Att tjata om nånting som enligt barnet hände "för en evighet sen" kommer aldrig leda till nånting bra.

Nä, jag påminner mig om att kramas och uppmuntra mer, så dom i slutändan kommer växa upp till kärleksfulla, omtänksamma vuxna, med god självkänsla, samt med en känsla för rätt och fel och en ödmjukhet för omvärlden och sig själva.